Sen in i växlingen

Det var ju det här med årstider... Övergången mellan årstiderna kan vara så lurig, och vissa årstider hinner man knappt uppfatta. Som våren till exempel - en dag är den där, och sen plötsligt var det sommar! Början av vintern kan också vara lurig. Det blir kallt, kommer snö, och jag tänker ’Nu är det vinter!’. Ja, men rätt som det är, tre dagar senare, så var det vanlig höst igen. Eller det som många kallar ingen riktig vinter. Årstider handlar på många sätt om att hänga med i svängarna. Timing helt enkelt. Det är ju synd att tänka ”undrar när kajaksäsongen börjar?” när det är slutet på september.

Sen har vi ju andra sidan av myntet som handlar om att inse att många saker är det säsong för året runt – som löpning till exempel   :-) 

Under morgonens recoverytur får jag dock känslan av att jag är sen in i växlingen. För det är ju just det. När snön kommer tänker jag lugnt – ’men det ska ju vara vinter hela vintern, det är ingen stress’. Men samtidigt vet man ju inte. Kanske det inte blir nån riktig vinter. Och då kan det ju faktiskt vara värt det. Att passa på.

Efter 6km i -13 grader har jag blivit hälften människa hälften frost...

Just nu verkar det dock inte finnas nån överhängande risk för att det ska spontan-töa. Temperaturen ligger på under -10 och enligt väderprognosen så kommer det inte bli varmare utan bara kallare närmsta veckan. Så jag tänker – om jag hinner fixa i ordning skidorna får det bli premiärtur på onsdag. Annars kan jag vänta. Jag känner mig ganska säker på att vintern väntar på mig om det skulle behövas   :-)

I morse på vägen till jobbet. Då var det definitivt riktig vinter!

Snöpulsande söndag

Långtur är alltid mysigt. Men speciellt på vintern, och speciellt när det precis har kommit en massa snö! Tanken slog mig att detta egentligen är skidväder, och inte springväder, men, skidorna är inte preppade ännu, och springskorna stod ju redo att hoppa i. Och dessutom hade jag ju längtat efter det här passet! Jag får med mig nya klätterkompis Henrik som dagen till ära premiärtestas som springkompis och vid elva-tiden drar vi ut för att testa hur springbart det är i snödrivorna.

Härligt snöpulsande!

Temperaturen ligger stadigt på -8, det är fint väder och det är verkligen vitt överallt! Det blir en lagom lugn tur – vi snittar 7:10 tempo, vilket inte är så tokigt ändå, men tanke på att långa sträckor får vi pulsa med snö nästan upp till knäna. Och när det är lite mindre snö halkas det omkring i modden – bra träning för att stabilisera vristerna tänker jag! Efter ungefär 11km blir det en liten spontan backrush upp och ner för Sunnerstabacken där barnfamiljerna har korvgrillning och pulkaåkning i gropen. Obetalbara ansiktsuttryck från ett par av föräldrarna – jag får intrycket av att de hade sett mindre förvånade ut om det hade kommit förbi en dansande kamel…

Vackert vitt - överallt!

Totalt mäter turen 21km av fantastisk pulsning/halkning/löpning. Efter tre klädbyten innan avfart kan jag konstatera att slutvalet blev ganska lagom varmt, och det enda som hade behövt mer lager var baken. Japp, den vill alltid ha mer på sig…

Fåglar spottade längs vägen: förutom talgoxar, koltrastar och gräsänder blir det en gröngöling och en liten flock steglitser!

Vit vila

Fredag skulle ju vara vila, men… det blev en snabb rockad med lördagen, och vila byttes mot boulder. Det var ju sista fredagen i månaden, vilket betyder Boulder Open! BO är en öppen bouldertävling på Karbin i Västberga, där alla är välkomna oavsett nivå. Hela grejen är ganska prestigelös och visst, det är en tävling, men, alla har chans att gå hem med ett pris! Vinsterna lottas nämligen ut bland alla som lämnat in sitt score card. Och det är finfina priser – sportklätterrep, klätterskor, hoodie från Houdini, massa t-shirts, kritpåsar, presentkort på addnature.  Vanligtvis är det packat med folk när det är boulder open, men av någon anledning var det tunt i leden. Detta betydde ju så klart – större chans att vinna priser. Och mycket riktigt, av tre uppsalaklättrare som drog till Karbin en fredag i november, kom två tillbaka med vinst! Själv kammade jag hem ett presentkort på 500kr på addnature – grymt nöjd! Tyvärr slut på batteri i kameran, så inga boulderbilder...

Utanför campus1477, mot domkyrkan.

Så det var lördagen som blev vilodag, och handen på hjärtat, japp, min kropp behövde vila. Lördag förmiddag vaknar jag upp i en helvit värld, och bestämmer mig för att försöka få det ännu ljusare med ett premiärbesök i Ljusrummet på campus1477. Packar ner en bok i väskan och drar iväg för att se vad det är för nåt egentligen, det här ljusrummet. Inte helt oväntat kanske – det är ett väldigt ljust rum, varken så mycket mer eller så mycket mindre. Vita fåtöljer, vita bord och vita orkidéer. That’s it, liksom. Jag sitter där en timme och läser, och absolut, det är väldigt ljust där inne, men för att få nån direkt effekt måste man nog gå dit lite halvt kontinuerligt. Känns inte riktigt som om dom har satsat för att få nån direkt mysfaktor där inne. På sätt och vis påminner det lite om ett väntrum, och vi vet ju alla hur mysiga dom brukar vara…

Ljusrummet / väntrummet...

Resten av dagen går åt till handling, tvätt och städ och middag med Yang aka sötnos. Japp, så vilar jag.

Hur vilar du?

Min magiska kraft

Japp, du läste rätt. Jag har en magisk kraft. Jag tror det i alla fall, och det är ju som vanligt det som räknas. Egentligen tror jag att jag har flera, men i topp på min lista av magiska krafter ligger det faktum att jag kan göra världens godaste havregrynsgröt. Jag är ganska säker på att jag kan få vem som helst att tycka om den också, men här kanske jag ska reservera mig för att vissa totala-gröt-vägrare kan vara svårflirtade, även med världens-godaste-gröt.

Det är ju nyttigt med havregrynsgröt också, men det är i sammanhanget en bisak, för det viktigaste för mig är att min havregrynsgröt ger mig en superstart på dagen, och att den är så god, att jag kan längta efter den under ett morgonpass.

Frukostlyx från Järna.

Mitt recept på världens-godaste-gröt (Varning för reklam, hehe...)

Fiberhavregryn (de måste vara från Axa, de andra är för mjuka och mesiga)

Hackade aprikoser (osvavlade och söta, från Saltå Kvarn, fyra stycken eller så)

Kruskakli

Krossade linfrön

Vatten (vilket noname-vatten som helst går bra  ;-) o lite salt så klart

Linfröna rör jag i när gröten kokat klart. De magiska ingredienserna är havregrynen och aprikoserna. Det smakar yummy, och så gör linfrö och kruskakli att det rispar så där gott i halsen!

Vad gör du för att få en superstart på dagen?

Tuff brud i lyxförpackning

På torsdagsschemat står det: kortdistans om jag känner för det. Om jag känner för det kan ju vara både befriande och farligt. Exakt när är det jag ska känna för det? Sekunden jag ska gå upp är en allt som oftast en dålig tidpunk för beslut, så jag bestämde mig redan igår kväll att jag skulle känna för det. Japp, det skulle jag minsann!

Det fanns viss risk att vädret skulle vara samma som när jag gick och la mig, dvs några minusgrader, blötsnö och blåst. Ganska mycket blåst. Hmm. Jag tror mig kunna påverka mycket, men vädret är inte en av de sakerna. Men vad är det för utmaning att ha det gott när man springer en vacker vårdag då solen har börjar värma och snön töat bort? Nej precis! Nu ligger utmaningen i att fixa sig en lika bra känsla, med lössnö och blåst.

Många saker känns ju omedelbart mer tilltalande om de levereras i en lite lyxigare förpackning. Jag kanske inte kan packa om vädret, men jag kan definitivt påverka hur jag paketerar mig själv. För leveransen av min löpargestalt till utemiljön ska förpackningen bli liiite lyxigare, liiiite bättre. Jag plockar fram:

• Den varma mössan OCH en buff som kan omlottplaceras för bästa skydd
• Extra scarf i halsen, eller kanske till och med en halsduk?
• Dubbla underställ på överkroppen, BÅDA med ylle
• Vindjackan som går ner over rumpan
• Kommer det vara overkill med dubbel benklädnad?

Näää, det tror jag inte. Skulle det bli för varmt för jag väl helt enkelt springa långsammare   :-)

Voilà! Torsdagsmorgonen serverar en Tuff brud i lyxförpackning! Hehe, nu ska jag ut!

Blåst på tempotrevare

Det blir uppenbart att jag inte riktigt har vaknat när jag tittar på termometern och läser -22 grader och tänker ”Hoppsan, bäst jag klär på mig ordentligt!” utan att tänka mer på det. Det är ju naturligtvis inte -22, utan -2.2 vilket jag så småningom inser. Men faktum är att det blåser rejält, och när jag kommer ut känns det som jag klivit rätt ut på nordpolen (ja, det verkar som man får smälla upp hus var som helst nu för tiden!). Första fem minuterna upprepar jag mantrat ”Slappna av och låt värmen komma in i kroppen, slappna av och låt värmen komma in i kroppen!” för blåsten kyler som 17! Svårt att hålla uppvärmningstempo när jag vill rusa iväg för att skynda på kroppsvärmningen. Efter 20min får jag till slut springa på, och det känns bra att försöka hålla ett bestämt tempo – det var så länge sedan att jag inte riktigt har en uppfattning om vilket tempo jag håller och det tar några minuter innan jag hittar rätt. Efter 20 min tempo blir det lite rask nerjogg hem. Det är inte ens frestande att gå upp för sista backen, för det skulle bara betyda att jag kyls av, burr.

Total sträcka: 7.1km

20 min i 5.45min/km-tempo

Kroppsdelar som frös: för många, men färre i slutet än i början  :)

Fäste med trasiga dubbar: bra!

Efter tempotrevare: Så här ser en löpare ut som är med i matchen igen!

Sammanfattningsvis: Bra att försöka få upp lite tempo, men känner att det får bli en hel del tempo- och backträning innan jag återupptar några intervallpass. Men det är ok. Det är vinter, det är uppbyggnadsperiod, och jag har all tid i världen att skynda långsamt och bli starkare och snabbare i egen takt!

Högt och lågt

Vissa dagar är jag inte riktigt i slag. Vissa dagar vet jag varför. Då är det ju i alla fall begripligt. Vissa dagar är det lite av ett mysterium. Jag förstår liksom inte riktigt själv. Allting går lite långsammare, jag har inget go, och kropp, hjärna och själ känns som gelé… Idag är en sån dag.

Oavsett anledning till tillståndet gäller det att komma in i matchen igen. Då kan man till exempel…

1. Ringa en vän
2. Lyssna på lite peppande musik
3. Träna och ackumulera lite endorfiner
4. Alla alternativ ovan

Jag valde Alla alternativ ovan   :-)

Tidigare i dag har jag snick-snackat med Evalena queen of black och superpepparen Anna. Just nu lyssnar jag alternerande på Born to Run och 18 Wheeler - alltid peppande, och strax är det tisdagsklätter. Och vips har spelplanen ändrat sig och jag är med!

Vad gör du för att komma in i matchen igen?

Måndag morgon – japp!

Måndag morgon - ny vecka, nystart, nya friska tag! Måndag morgon efter backpass betyder recovery-pass. Det skulle vara lögn att säga att det var en vacker morgon. Molnen låg tjocka och mörka som ett gigantiskt täcke över världen, eller, ja i alla fall över min värld. Trots detta var det en härlig morgon! Träningsvärken som jag hoppats på uteblev (eller har inte kommit ännu bara), men vaderna var stumma, och det känns kul! Jag menar, då måste gårdagens pass ha tagit på nåt vis i alla fall!

Nej, det är inte en svart-vit bild...

Nytt i bloggen!

Coola och smarta Evalena queen of black kommenterade ju IRL att det inte gick att kommentera i bloggen om man inte själv hade en blogg. Mitt svar var kort och koncist för jag var tvärsäker ”Nej, så är det inte.”. Men, jo, så var det. Tydligen. Men nu är det ändrat, och det är fritt fram att kommentera för vem som helst!

Träningen i veckan kommer att se ut någonting så här:

Måndag: recovery-jogg morgon, power-yoga kväll

Tisdag: repklättring kväll

Onsdag: tempopass morgon

Torsdag: kort distans om jag känner för det morgon
               lätt uppvärmnings-klätter, styrka för bål, rygg och staknings-triceps kväll

Fredag: vila

Lördag / Söndag: Boulder / långpass

Jag lyssnar ju aldrig på radio och blir därför inte trött på radioplågor, så måndag morgon fixar jag lite schysst feeling med det här:

Backpass i Götet

Det är söndag i Göteborg, och det är dags för revival av backpasset. Förutom backarna under Lidingöloppet har det inte blivit så mycket backar sedan i somras (senaste backpasset jag hittar är 23 juli, ett par veckor innan den plantara farsciian satte stopp för normal träning…). Med andra ord är det hög tid att återuppliva lite backträning, och vilken plats passar bättre än backiga Göteborg!

Hmm, den ser ju inte så brant ut härifrån...

Passet blir lite kortare än vanligt, men så är det ju första backpasset på länge, och minst lika viktigt som att göra ett bra pass nu är att ha kvar suget att köra många fler backpass. Det blir ungefär 25 minuters uppvärmning, följt av 6x 90 sekunder raskt uppför och sedan jogga ner. Passet avslutas med 10 minuter nerjogg och en fyra-våningar-trapp-spurt! Det är ju bara att krasst konstatera att nåt riktigt driv i steget finns det inte ännu, men jag är ändå nöjd med passet och med att ha lyckats komma upp till 178 i puls under de två sista repetitionerna. Och icke att förglömma – små steg är också steg!

Patrik och jag efter sista backrepetitionen.

Senare under dagen får jag sms från Vasaloppet (innan idag visste jag inte ens att Vasaloppet kunde skicka sms) med ett ”Hur går det med träningen?”

Njaaa. Kanske börjar bli dags att lägga lite tid på skidträningsplanering (den naturliga föregångaren till själva skidträningen…), om det ska finnas en god chans att jag ska känna mig väl förberedd och peppad när jag står där på startlinjen till HalvVasan den 1a mars. Hehe, ja, o så länge det inte går ut över löpningen, klättringen eller yogan, så ska det nog gå fint!

Lite inspirationsmusik passande ett backpass - en gammal klassiker:

Shoppingnirvana!!!

Går det att shoppa sig lycklig? Många säger nej. Absolut! säger jag. Lyckas man inte är det förmodligen för att man gav upp lite tidigt bara. Total shoppinglycka är det i alla fall idag, för jag har shoppat nya telispjäxor!!! Japp, dom är mina, dom är fina och dom är nya! Nu har jag suttit i soffan med pjäxorna på ett tag, men till slut blev det för varmt, så jag var tvungen att ta av dom... Jag ser det lite som PRO-after ski, fast utan ski. Jag kan ju inte gärna klampa omkring och förstöra parketten, så jag fick njuta av mina nya pjäxor sittandes.

Skansen Kronan har också fått sig lite vitt!

Jo, i förmiddags styrde vi stegen till butiken med södra Sveriges största utbud av telemarkspjäxor, Skistore vid Skanstorget. Jag hade så klart reserverat ett par pjäxor för att vara säker på att de skulle finnas o vänta på mig denna lördag. Blev väl omhändertagen av kepskillen i butiken (hm, en av alla kepskillar i butiken…) o fick sulor anpassade till mina fötter som tillverkades i en skojig maskin. Sen var det formpressning av innerskorna med en lustig liten hätta på tårna. Å vips, så var allt klart och mina pjäxor var ännu mer för just mig. Lycklig som en lärka o på lätta steg firades pjäxornas ägarbyte med en latte, och snart fortsätter firandet med älgstek!

Det är här det händer! Mina fötter pressar på geleliknande massa... o på sulorna! 

Länge leve de nya telispjäxorna! Hoppas att få tillfälle att inviga dom under första helgen i december då jag ska hälsa på bästa pepp- och träningskompis Anna i Narvik!

Hehe, sitter som gjutna på mina fötter!

Det är kallt!

Det har ju blivit en del kallare de senaste veckorna. Kylan ute har jag inga problem med. Men kylan inne. Jag kan tycka att det är liiite segare att gå upp för att jag är så kall precis när jag lämnar den varma världen under täcket och de första minuterna innan jag har vaknat till och fått igång lite blodcirkulation. Det är hela anledningen att jag tvekar bråkdelen av en sekund längre innan jag rusar upp när det ringer, för det är ändå lite frestande att stanna i värmen. Men handen på hjärtat, jag har aldrig ångrat mig när jag har gått upp i kylan eller mörkret eller båda för att ge mig ut för att springa. Men jag har ångrat mig många gånger när jag bestämt mig för att ligga kvar. I just den sekunden känns det som jag unnar mig att ligga kvar, fast jag egentligen vet att det bästa jag kan unna mig är att faktiskt gå upp och springa i frasande snö, springa när himlen är röd och solen går upp, springa så att det bildas frost på ögonfransarna, springa så att snön ryker. Det är ju det jag unnar mig.

Så här ljust är det nar jag kommer ut efter lite sovmorgon...

I morse unnade jag mig båda. Jag drog mig en stund så att uppstigningen blev en halvtimme senare än jag tänkt, och unnade mig sen en fin morgontur på ungefär 6km. Bara lite lugnt för att hålla koll på att jag fortfarande höll The Halsont på behörigt avstånd. Han/hon/det visade sig inte och jag fick turen för mig själv. 

Höjdpunkten på träningsschemat den här veckan är ju så klart det inplanerade backpasset i Göteborg, då vi ska se om jag klarar av att pressa mig så att jag kan få känna på lite riktigt hög puls, stumma ben och ordentlig träningsvärk. Japp, på söndag är det det som jag ska unna mig!

Mjölken till gröten var slut, och det är ju ändå fredag, så det blev lyxomelett med fetaost till frukost!

Att sätta hårt mot hårt

Nej, nu får det vara nog! Dags att sätta ner foten! Mot The Halsont, som vägrar ge vika. Jag har ju bjudit till. Jag tog ett steg tillbaka, vilade, sov, knaprade esberitox, nyttiga magbakterier och solhattsdroppar. Det var fri väg för The Halsont att snabbt dra förbi, utan att lämna några varaktiga spår. Men icke. Så i morse var det dags att sätta hårt mot hårt, och helt enkelt jaga bort det onda.

Me vs The Halsont

Min valda battle ground: vägen längs ån

Tid: 7:00

Hmm, tror att The Halsont ligger bakom den plötsliga sönderslitningen av dubbarna precis när jag skulle iväg...

Min strategi är att långsamt mala sönder motståndet. Jag vill inte gå ut för hårt och riskera att det ska komma en rekyl som ska knäcka mig. Känner jag att jag kan hålla The Halsont på tillräckligt stort avstånd ska jag långsamt öka och lämna motståndaren lååångt bakom mig.

Resultat: Mellan det att jag gick upp kl 6 och att kampen börjar, är The Halsont ständigt närvarande och irriterar mig. Men så fort tävlingen är igång får jag känslan av att han/hon/det inte riktigt ens vågar ta upp kampen. Ha! Tävlingsturen går fint, och 45minuter senare tror jag mig ha gått segrande ut striden, men som vi alla vet tar det i alla head-to-heads med Halsont 12 timmar innan en segrare med säkerhet kan koras.

Idag var hela världen fortfarande täckt av rimfrost, och igår var det till och med ännu vackrare!

Nu är klockan halv fyra, det känns fortfarande bra, och jag är frestad att tänka att jag har knäckt The Halsont. Ja, i alla fall för den här gången…