fredag 22 juli 2011

Tillbaka till Abisko över Nuolja-Slåttatjåkka-passet

Fjälljogg – etapp 3



Frukosten serveras klockan åtta, så det blir inte tid att dra sig. Men vi äter frukost desto längre och lyckas säkert dricka tre koppar kaffe innan vi är klara. Vi frågar Per som jobbar i stugan om vägvalstips för turen tillbaka till Abisko. Vi kommer fram till att det passar oss bäst att springa söder om vinterleden och sedan runda Kåppastjårro ner mot Björklidens liftsystem, vidare ner i nästa dal och sedan upp över Nuolja och ner på andra sidan mot Abisko turiststation. I dalen innan Nuolja måste vi över ett vad, och Per säger att det går bra att ta sig över var som helst, när ni kommer dit kommer ni ändå vara blöta. Och mycket riktigt, det dröjer inte länge innan mina skor och fötter är nästan så blöta de kan bli, för att stunden efter verkligen vara så blöta de kan bli… Blöta fötter eller inte, det här är en helt fantastisk dag i ett fantastiskt landskap. Vi började dagen i dimma, men vi rör oss hela tiden längre ner och under dagen blir det bara bättre och bättre väder. Terrängen är utmanande, men på ett lite annat sätt än tidigare. Det blir mindre stenigt och istället som en blandning mellan hed och myr. På de flesta ställen är det väldigt mjukt och vi sjunker ner för varje steg och det är stora tuvor som vi sicksackar emellan, eller hoppas på att de inte ska vara för oförutsägbara när vi kliver på dem. Den här terrängen får Lidingöloppsbanan att framstå som rena Autobahn, och jag hoppas att jag fortfarande tänker så när loppet närmar sig… Det är jobbigt, men samtidigt en sann njutning. Eftersom vi inte följer leden, träffar vi inte heller på någon annan medan vi springer. Det går faktiskt inte att ordentligt återge upplevelsen – det är helt öppet framför oss, vi ser Nuolja och Torneträsk, topparna på andra sidan, känner doften av fjäll, vinden och solen i ansiktet, och det känns som att vi har hela världen för oss själva där vi springer fram över fjället.

  
Innan vadet stannar vi för en liten paus. Sedan tar vi oss resolut över på ett ställe där det inte ser så djupt ut. Jag kommer inte ens ihåg att dra upp byxbenen och blir blöt upp till knäna. Men efter vadet börjar stigningen upp i Nuolja-Slåttatjåkka-passet, och det är inte många minuter som det känns svalt om fötterna och benen! Vi springer inte upp, men Anna tar täten i en rasande rask promenad och branten som det som såg ut som det skulle ta en halv dag att ta sig upp för, har vi klarat av på ett kick! Ja, nästan i alla fall… Jag vet inte om det är att vi nått platån, eller om det är att vi har bestämt att stanna på caféet vid toppen av Nuoljaliften, men så fort vi är uppe över krönet börjar vi springa igen och nu pinnar vi på som aldrig förr och fötterna sätts ner snabbt snabbt snabbt mellan stenarna. När vi närmar oss liften börjar vi att stöta på människor som promenerar runt, eller precis har lämnat turiststationen för en längre tur. Vi springer förbi ett äldre par som stannat, och de bara tittar och skrattar när vi kutar förbi. Dom ser lika glada ut som vi känner oss! Det är så himla roligt att springa här och känslan är oslagbar, samtidigt som jag är lite sorgligt medveten om att snart kommer vi att vara nere igen. Men än är vi uppe på fjället och jag ser Anna några meter framför mig och siluetten från Lapporten lite lägre bort. Det är verkligen som att springa i en saga.


Framme vid Panorama café tar vi en snabb kaffe-och-kaka, och sedan bär det av nerför. Vi får ta det lite försiktigt i början där det är riktigt brant, men ju längre ner vi kommer desto flackare är det, så det går snabbare och snabbare. Det känns som om vi vill få ut det sista ut benen och vi springer så snabbt vi kan medan vi fortfarande har koll på var vi sätter fötterna. Så var vi nere. Tillbaka vid turiststationen och stigen där vi startade. Vi slappar lite utanför turiststationen, går en promenad och tittar på kanjonen som ligger precis vid stationen. Vi blir upphämtade av Annas kompis Line, och när vi sätter oss i bilen blir det uppenbart hur trötta vi är. Ännu uppenbarare blir det när Anna somnar efter fem minuter… Line måste verkligen tyckt att vi är festligt sällskap  :)   Efter dusch bjuds det på fiskburgare – Annas norgespecialitet som serveras i ständigt nya varianter. Det blir tidig kväll, för när vi fått äta finns inget som kan hålla oss vakna längre. Jag somnar med ett leende på läpparna.


Att springa på fjället är en fantastisk upplevelse. Jag älskar att vandra på fjället också, men det går inte att få den här dimensionen av frihet när vi bara har våra små ryggsäckar och kan springa fram snabbt och lätt. Det här var min första fjälljogg, men definitivt inte min sista. Jag har fått mersmak, och längtar redan till att kunna göra nästa tur. Som premiärtur tycker jag att tre dagar var ganska lagom. Vi sprang aldrig långt, men terrängen är så pass krävande att det tar sin lilla tid ändå. Men samtidigt var det här tänkt som en lugn semestertur, så det skulle ju inte vara nåt problem egentligen att avverka dubbla de dagliga distanserna, men allt beror ju på vad man har för mål med turen.

Det är inte billigt att bo i fjällstugorna, så det blir automatiskt dyrare än om man hade gjort samma tur släpandes på ett tält och allt som hör därtill, men samtidigt var det absolut värt det. Hela upplevelsen var fantastisk och jag hade inte kunnat få en bättre start på semestern.





torsdag 21 juli 2011

Brantast, brantare, brant, och så en tur till Låktatjokkatoppen

Fjälljogg – etapp 2



Vi har redan bestämt dagen innan att det ska bli en lugn morgon. Det blir också en ganska lång morgon, efter att jag vaknade första gången klockan fyra redan. Kanske är det ljuset, kanske kände jag på mig att skorna inte var torra och behövde lite mer eld i spisen… När jag somnat om vaknar Anna och lägger i mer ved – vi teamworkar till och med i sömnen   ;-)     Men sen sover vi gott igen, och går upp vid niotiden för att fixa frukost och njuta av morgonen ute på farstubron. Det ser ut att bli ytterligare en fin dag.

Definitivt nominerad till årets bästa frukost!
Dagens mål är Låktatjokkastugan. Det är inte långt dit, en mil eller så, men det är krävande terräng. Ganska direkt från Kårsavagge går det brant uppför, och vi ska genom passet mellan Latnjatjåkka och Latnjatjårro. Det blir till att gå uppför, det är för brant och inte rätt ställe för några felaktiga fotplaceringar, så vi tar det säkra före det osäkra. Väl uppe på platån befinner vi oss nu ungefär tusen meter över havet och har fantastisk utsikt över Kårsavaggedalen.


Sen kan vi pinna på ett bra tag över varierande terräng. Det är ganska mycket sten så klart, och en hel del snölegor som vi halkar över bäst vi kan. Vi möter en del vandrare som är på väg nerför, och springer förbi några stycken. Lite längre upp passerar vi ett lite bredare vad, och fram tills dess har vi hållit fötterna torra, så det blir till att ta av skorna och dra upp byxbenen och låta tårna treva över stenarna i det iskalla vattnet. Väl över på andra sidan blir det lite snacks-och-snack innan vi springer vidare över passet. Efter en stund börjar det gå uppför igen, men så fort vi kommit upp över det krönet vet vi att det är finfin terräng som väntar fram till stugan. Vi är ju ändå ganska högt upp, så det är mest sten överallt, men det gör löpningen fokuserad, samtidigt som den känns som en lek. Det gäller att skanna av terrängen några meter framåt, ta snabba beslut om var det ser säkrast ut att sätta ner fötterna, spana efter rösen som markerar leden, och sedan tillbaka med blicken framför fötterna. Vi måste sicksacka och anpassa steglängden hela tiden, så det blir väldigt lekfull löpning.


Stugan ligger lite bakom en kulle, om man kommer i från vårt håll, och plötsligt ligger den där! Vi lägger oss på hällarna utanför stugan och pustar ut en stund. Klockan är tre och bastun är varm från klockan fyra, det är perfekt tid för att ta en promenad upp till Låktatjokkatoppen för att vrida ur det sista ur benen och njuta av utsikten! Benen är ganska möra och det känns lagom att gå upp på toppen, men nerför blir det ett raskt lopp! Vi verkar båda tänka samma sak – nu gäller det att hålla tungan rätt i mun så att vi inte vrickar några fötter innan middagen som vi har sett fram emot!

Sista biten upp mot Låktatjåkkatoppen!
Låktatjokkastugan är Sveriges högst belägna fjällstuga, och tillhörde från början SJS, Statens Järnvägars Semesterförening, där deras medarbetare skulle kunna komma ut och få frisk luft. Nu är stugan i privat ägo, och drivs av samma personer som nu äger hotellen i både Björkliden och Riksgränsen. Det är som ett minihotell. Standarden är enkel så klart, det ligger ju uppe på fjället, men det som främst lockar människor hit är maten. Kommer man förbi på dagen kan man fika och äta de berömda våfflorna. På kvällen serveras det trerätters middag. Vi har bestämt oss för att lyxa och har bokat middagen. Det är nio personer som övernattar, och vid sjutiden är det dags att inta de dukade borden i serveringen. Jag har ätit en gång tidigare i Låktastugan, och jag minns att jag tänkte att det här måste vara den godaste middag jag någonsin ätit. Inte heller idag blir vi besvikna. Vi är som barn på julafton då vi bestämmer oss för att dela på en öl till förrätten och sedan ta varsitt glas vin till maten. Vi vågar inte sväva ut längre än så med tanke på att vi ska springa dagen efter. (Dags att börja prata pension…? ;-)  Middagen är fantastisk. Till förrätt får vi västerbottenmazarin med prusciutto, och en sallad av tomat och äpple och annat. Varmrätten är lammrostbiff med morots- och fänkålslasagne och vitlöksås med sockerärtor till. Till efterrätten flyttar vi in i storstugan och dricker kaffe till kladdkaka som serveras med hallon-, blåbärs- och mangosorbet. Vi lutar oss tillbaka och konstaterar att vi har det faktiskt hur bra som helst.


onsdag 20 juli 2011

Mot Kårsavagge i kvällssol eller En asfaltsprinsessas dagbok

Fjälljogg – etapp 1

Fredag eftermiddag anländer jag i Narvik, och hinner precis till Anna för att lämna lite saker, fixa det sista med packningen för att ta oss tillbaka till stationen för att ta tåget till Abisko. Vi går av vid turiststationen och tar oss mot starten – stigen mot Kårsavagge. Stämningen är på topp – vi är så klart glada att ses, och att få en långhelg springandes ute på fjället tillsammans! Det är för det mesta fin stig mot Kårsavagge, och till en början ganska mycket uppför. Det blir inte mycket till uppvärmning innan det blir flåsigt av lutningen, men det är roligt att vara ute, härligt att springa där det är så vackert och i sällskap av bästa superpepp-Anna! Jag älskar känslan att vara ute, långt bort från folkmassor och asfalt, och njuta av det mjuka underlaget, dofterna och ljudet från naturen. Det är sankt lite här och var, och även om jag försöker att vara försiktig i början inser jag ganska snart att det bara är att klafsa på genom lera och jokkar. Efter ungefär halva vägen har vi tagit den mesta av höjden och det är ganska flackt resterande bit. Det är så klart kuperat, men inte alls som i början, och nu har vi blivit ordentligt uppvärmda. Jag har fått upp ångan, och vi springer på ganska bra ett tag. Det är lugnt omkring oss och det enda jag hör är våra andetag. Det är en fantastisk kväll – lagom temperatur för att springa i tunn underställströja, lite lätt vind och så kvällssolen som står rätt emot oss. Vi kunde inte fått en bättre start på turen.

Sista biten innan stugan hinner vi få skorna genomsköljda både en, två och tre gånger då vi också ska över ett litet vad och terrängen innan och efter är sank och ganska svårforcerad på grund av tät växtlighet. Ingen idé att ta av sig skorna eftersom vi ändå är blöta av lerklafsandet, och på det här sättet blir ju skorna lite renare igen… Jag är i alla fall nöjd med att jag bestämde mig för att ta ett par lite äldre skor och inte de nyaste. Packningen är minimal, och det är inte direkt ett alternativ med flera springklädesuppsättningar. Anna har bestämt sig för att springa i tights som slutar under knäet och att dra på sig långa strumpor vid behov, medan jag springer i långa tights. Tror att vi båda var nöjda med klädvalen faktiskt. I ryggsäckarna har vi det vi tror oss behöva för tre dagar ute på fjället - karta, kompass, ombyte till kvällen o ombytesunderkläder, sovpåse, mini-necessär (tandborste, tandkräm, 20ml tvål, kam, linser), liten resehandduk, en tredjedels rulle toapapper, mini-första hjälpen, vindjacka (Anna) eller regnjacka (jag), mat till första kvällen och första frukosten, lite snacks att ha längs vägen. Sen får det inte plats så mycket mer. Jag får precis plats med sakerna i ryggsäcken, och Annas tar lite mer än min, men vi får med allt vi behöver.


Framme vid stugan hälsas vi av inte mindre än två stugvärdar eftersom det är tid för byte. Kårsavaggestugan är gammal och inte speciellt upprustad då det är relativt få besökare här eftersom stugan inte ligger längs Kungsleden. Men allt vi behöver finns, och efter ett uppfriskande tvättdopp i sjön lagar vi mat, tänder i spisen och riggar upp våra kläder och skor på tork. Det är två rum i stugan, och i hundfria rummet, som vi är i, finns plats för sex personer, men vi får ha hela stugan för oss själva. Vi är inte svårvaggade och det dröjer inte länge innan vi slumrar på söta örat.






tisdag 19 juli 2011

Fröken Strävan boktipsar - Born to Run

Nu är jag hemma en liten sväng, men innan ni får läsa om Fjälljoggturen, ska ni få ett boktips!

En av alla bra saker med sommarsemester är att det blir oftast lite tid till att ligga i gräset, i en hängmatta, i soffan, tältet eller solstolen och läsa. Så till er som inte redan har bestämt er, eller vill ha mer semesterläsning, vill jag tipsa om

Born to Run, av Christopher McDougall


Born to run är en fantastisk bok på de allra flesta sätt. Det är bara en sak med boken som jag inte gillar, men den tar jag på slutet…

Det här är en bok som handlar om väldigt mycket, samtidigt som den bara handlar om en sak – vad är det som gör en människa till en enastående långdistanslöpare? Hela historien kretsar kring en stam med långdistanslöpande indianer i Mexicos Copper Canyons, Tarahumarastammen, och den mytomspunne Caballo Blanco – den vite mannen som springer som om han vore en av dem. Boken är i mångt och mycket en jakt på Tarahumaraindianernas hemlighet, och jakten på Caballo Blanco, mannen som kan vara nyckeln till att få fatt på hemligheten. Vad är det som gör dem till sådana överlägsna ultralöpare? Boken är utöver detta fylld av anekdoter om människor som på ett eller annat sätt är kopplade till Tarahumaraindianerna, och hela historien leder upp till ett storslaget ultralopp.

Allt har sin början i att författaren söker svaret på frågan Hur kommer det sig att min fot gör ont? Jag ska inte avslöja för mycket om den här spännande och fascinerande historien. Den liksom suger in mig i sin sfär och får mig att vilja läsa mer, och får mig att vilja stanna i deras värld ett tag till… Det sägs vara barfotalöparnas bibel, men för mig är det inget som är direkt kopplat till barfotalöpningen som är behållningen, utan hela den fascinerande historien som leder fram till the ultimate race.

Det som jag gillar mindre i boken är presentationen av de så kallade vetenskapliga belägg som författaren påstår finns för att moderna löparskor skulle vara skadliga för våra fötter, och att tillverkarna skulle veta om detta, men medvetet lura oss. Jag har inte läst de studier som McDougall hänvisar till, men utifrån den information som han återberättar från de här studierna, kan jag inte hålla med om de slutsatser han drar. Jag säger inte att det inte skulle kunna vara som han påstår, men jag har svårt att se hur slutsatsen kan dras utifrån den givna informationen. Ja, det är kanske det vetenskapliga granskande ögat som jag inte kan stänga av trots semestertider... Han har visserligen inte utgett sig för att vara vetenskapsman, och boken utger sig inte heller för att vara populärvetenskaplig, och då spelar det ju egentligen ingen större roll.

Men det är själva huvudhistorien som verkligen gör den är boken till den fantastiska berättelse den är, för oavsett vad jag tycker om hans försök till att återge vetenskapliga bevis mot moderna löparskor, så är det här är bok som jag tror att de flesta löpare kommer att uppskatta!

Jag gillar ju citat, och jag avslutar med ett från boken:

Do you know why he could do it? Because no one told him he couldn’t.





torsdag 14 juli 2011

På väg norröver


Nu sitter jag på ett tåg, på väg mot Abisko för att möta upp med bästa superpepp-Anna. Det var hon som fick mig att börja springa igen hösten 2009. Nu har hon lämnat Uppsala för Narvik, och vi kan inte vardagsspringa tillsammans lägre, men semesterspringa, det funkar finfint det! Nu ska vi kick-starta min semester med en springtur! Jag tar mig 14 timmar norrut med tåg, en resa från vardagsstress till total stillhet.

Det var då - våren 2010. Morgonpass som avslutas vid ån.
Anna har inte semester, så planen är att göra en liten tredagarstur kring Abisko, och sedan hoppa på tåget igen vid Låktatjåkka på söndag o åka till Narvik. Jag har aldrig sprungit i fjällen tidigare, så det kommer att bli spännande! Vi kommer att sova i stugor, så jag har försökt att packa så lite det bara går. Om det var lagom lite eller för lite får jag snart veta…

Nu försvinner jag från civilisationen, internet och bloggvärlden för ett tag. Uppdateringar kommer eftersom, men troligtvis ganska sporadiskt under semestern.

Fortsatt trevlig sommar på er allihop! Hoppas ni har en fin sommar var än ni befinner er!





tisdag 12 juli 2011

Socialisera mera!

Jag har verkligen blivit bortskämd med sällskap på rundorna på senaste tiden – känns superlyxigt! Har till och med fått tacka nej till att springa, håll i hatten! Och igår kväll var det dags igen. För sällskapslöpning alltså, inte att tacka nej…

På morgonen hade jag tagit en testtur med tån, minitur på 3km för att kolla av läget. Läget kändes braaaaaa! Tjoho, dags att ta igen för förlorade springdagar och bli av med ackumulerad energi!

Roger Andersson från Marathonsällskapet ordnade sociallöpning – testspringning av marathonbanan från OS 1912, i alla fall åt ena hållet. Det var ett ganska stort gäng som samlades vid Rotebro station för promenad upp till Sollentuna kyrka och vändpunkten för 1912 års marathonbana.  Därifrån skulle vi ta oss till Tekniska Högskolan (Stadion var tydligen stängd…). Två fartgrupper bildades, och jag hakar på den lite långsammare gruppen som blev liten, men naggande god   :)    Vägfinnare och tempohållare för vår lilla kvintett var Mikael Forsström, som precis hade kommit hem från Swedish Alpine Ultra 110km! Vi lunkade på och småsnackade och jag hann höra Micke berätta lite om loppet – spännande!

Bansträckningen är väl egentligen inte den mest spännande, men bara att det är nytt gör att det blir kul, och faktiskt ganska roligt att passera platser som jag annars bara passerar i bil. Någonstans efter Ulriksdal och 13km hinner vi ikapp den andra gruppen (ja ok, det var för att de hade stannat…), och det blir lite omfördelning i leden. Jag och precis lunkat på och pratat om hur jag lätt blir fast i ett ganska lågt tempo som känns bekvämt och sen inte utmanar mig själv att springa på lite, så passar på att haka på längre fram! Där hittar jag också Niklas som också sprang med oss på slutet fram till Järna, som jag kan snicksnacka med. Niklas har ett schysst jag-flyger-fram-stuk när han springer, så det känns bra att försöka haka på där     :)

Vi passerar Universitetet och jag känner att jag börjar bli lite trött. Ett gäng har tydligen önskat en extra runda, men jag känner att det blir lagom men den planerade rundan som slutar vid KTH. Meeeen, när vi väl är framme vid T-banan föreslås det att vi ska springa till Medborgarplatsen och ta en öl. Det låter ju trevligt och jag piggnar till ganska snabbt när vi har pausat några minuter, så det är klart att jag ska med till Medborgarplatsen!

Det känns som att alla var sugna på att komma fram och tempot ökar så smått, och sedan mer  :)   Det är faktiskt galet roligt att springa på genom stan – längs Humlegården, över Stureplan, Norrmalmstorg… Här vet jag inte riktigt vad som händer, men Micke verkar ha fått bråttom fram till ölen, och helgens 11mil i fjällen verkar inte göra sig påminda. Han ökar som 17 (tycker jag i alla fall, hihi, men allt är ju relativt), men det var så härligt att springa lite snabbare, så jag försöker hänga på. Längst Skeppsbron, förbi Slussen och sjukt jobbigt att ta sig upp för Götgatan och över krönet. Sedan är det bara att låta benen pendla och flyga ner till Medborgarplatsen! Yeeeeeiiiii!

Jag menar, man SER ju hur snabbt det går   ;-)
Väl framme spanar vi efter platser på en uteservering och ölen var tydligen kall och god! Jag sippar på en cola, och hinner prata med ytterligare några fler trevliga löpare innan jag tar mig till Södra Station och pendeltåget.

Jag är glad ända in i själen efter en fantastisk kväll med fin löptur och massa trevligt sällskap! En finfin start på veckan, och nu är det bara två dagar kvar till semestern   :)

Roger som ordnade det hela till vänster närmast kameran,
och Ultra-Micke i vit tröja längst ner. 



söndag 10 juli 2011

Sommar - del 1

En del av sommaren för mig är att öva mig på att göra ingenting. Eller åtminstone att bara göra en sak i taget… Vila och lata mig utan att vara effektiv.  En av mina favoriter i kategorin lata-mig-sysselsättningar är att lyssna på sommarpratarna i P1. Jag har inte hunnit lyssna på alla som varit, men här kommer tre av mina favoriter hittills, och ett bonustips från förra året!

Alla årets sommarpratare och länkar till förra årets pratare kan ni hitta här.

Vad gör ett bra sommarprat? Jag vill att det ska vara nåt tänkvärt, personligt, att personen bjuder på sig själv. Det bästa är om det är en så bra berättare att hon eller han liksom lockar in mig i deras värld för ett stund, och inte lämnar mig något annat val än att lyssna. Ofta är det svårt att gissa vilka som jag kommer att tycka bäst om som sommarpratare, det finns alltid några oväntade (läs: för mig relativt okända) pratare som riktigt lyser upp.

Tre av årets hittills-favoriter är Ville Virtanen, Clara Lidström och Torgny Lindgren. På ett sätt så helt olika människor, och på samma gång så känner jag att deras sommarprat har nåt gemensamt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Finske skådespelaren och författaren Ville Virtanen är kanske mest känd i Sverige för sin roll i filmen Svinalängorna, en roll som också gav honom en Guldbaggenominering i kategorin Bästa manliga biroll. Jag visste ingenting om Ville Virtanen innan jag hörde hans sommarprat. Jag vet inte mycket mer om honom nu egentligen, mer än att han är en person som jag gärna lyssnar mer på, och om jag hittat någon av hans böcker översatt till svenska så ska jag läsa den direkt.

Ville Virtanen utgår hela tiden från sig själv, sin familj och deras historia, och tar oss med in i sin värld. Han väver in en bild av den finska mentaliteten, han pratar om Finlands småsyskonkomplex gentemot Sverige, och om utvecklingen i Finland idag. Det är en otrolig bredd, och det är fantastiskt att lyssna på, och innehåller dessutom en massa bra musik. Det innehåller mycket allvar, ibland med en mjuk humoristisk underton, som i det här tragikomiska exemplet:

Vår nationellt och internationellt mest framgångsrika nu levande författare, Sofie Oksanen, gjorde misstaget att i en dansk tv-intervju senast i höst säga, att finländarna hade en våldsam historia. Hon blev överöst med mordhot.

Avslutningsvis i programmet beskriver han relationen mellan storasyster Svea och lillasyster fröken Finland så här:

Vad kan väl vara trevligare än att få vara lillasyster, få vara vild, och ansvarslös, göra sig skyldig till övertramp, ändå vara hela familjens älskling. Och vilken härlig storasyster vi har; generösa duktiga snälla Sverige. Och nog har vi här ropat högt, glatt oss av hela hjärtat över Tomas Brolins, Henke Larssons eller Zlatan Ibrahimović geniala mål, å du högt välsignade Rolf-Göran Bengtson eller Malin Baryard virutuosa på hästryggen. Vi växte också upp ledda av Astrid Lindgrens visdom, också vi tyckte att Ingrid Bergman var vackrast i världen, och blev skadade in i hjärteroten över mordet på Olof Palme. Vi sörjde med er och är fortfarande rädda att även drömmen om ett nordiskt välfärdssamhälle blev ihjälskjuten med honom.

Ville Virtanens sommarprat innehåller så mycket, och så mycket bra att jag verkligen kan rekommendera det varmt!

Nästa sommarpratare som jag vill haussa är Underbara Clara Lidström. Hon har en superpopulär blogg som jag aldrig läst, och har haft ett program i P1, Husmorsskolan, som jag aldrig har lyssnat på. Det kommer jag visserligen inte att göra nu heller, men jag gillade verkligen hennes sommarprat. Hon pratade om feminism, frigörelse och revolt ut 80-talistperspektiv, och jag ska ge er ett citat:

Människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet är uppfostrade att vara behagliga och inte stöta sig. Vi luras att tro att det är fullt möjligt att lyckas med det när det faktiskt är helt orimligt. Ju tidigare man förstår att alla inte älskar en, desto bättre. Den energi man lägger på att behaga, kan man istället på att uträtta stordåd.


Jag vill också rekommendera att lyssna på Torgny Lindgren, som pratade den 26 juni. Att lyssna på hans sommarprat var väl lite av ett säkert kort. Temat på pratet är saker som gör livet värt att leva - och för Torgny Lindgren är det poesi och musik. Tonen är lågmäld, lite stillsamt grubblande. Tänkvärt och mysigt på nåt vis. Torgny Lindgren är fantastisk, och säger allt det här bättre själv, så jag ger er två av mina favoritcitat från programmet:

Vad gör en människa i 65 år? Ja om jag minns rätt sitter man i ett soffhörn, samma soffhörn i alla 65 åren. Och läser böcker och pratar för sig själv, alldeles som jag gör nu, och ibland lägger man på en grammofonskiva och blundar och lyssnar, och av och till ibland skriver man ner nåt av allt det som man pratat för sig själv. I stort sätt är hela livet likadant som ett sånt här sommarprogram, lite prat och mummel för sig själv, och in emellan nån skvätt musik. Att man då och då skriver ner några rader är en sorts självförsvar. Alla vet att när någon börjar prata högt för sig själv är han på väg att bli tokig, då man sitter där i sitt soffhörn vet alla i familjen vad de ska säga till ens försvar ’Han skriver’.

Och ett till…

En sån gång kan man fråga sig om kanske musiken och poesin är det bästa hos oss, om kanske musiken är den lyckligaste sidan i vårt väsen, kanske visar vi oss i musiken just sådana som skaparen tänkt sig.


Bonustipset är min absoluta favorit från förra sommaren, Natasha Illum Berg, som fortfarande finns att lyssna på på nätet. Hon är östafrikas enda kvinnliga professionella licensierade jägare, tillika författare. Hennes historia var verkligen något utöver det vanliga, samtidigt som det som vanligt handlar så mycket om hur någonting berättas. Hon berättar om sitt liv i Afrika och om hennes tankar kring det, blandat med historier från sina 20 år i Tanzania. 

Definitivt något att ta fram till nån timme i hängmattan. Hoppas att ni också hinner med några riktigt lata stunder!




lördag 9 juli 2011

Dags att blicka framåt

Halva året har gått, vi är mitt i sommaren och det är en bra tidpunkt att checka av planer för året, och kanske revidera lite!

Det enda som har varit spikat sedan länge är Lidingöloppet. Passade på att anmäla mig riktigt tidigt, tror det var efter nån snöpulsning i mellandagarna. Förra året sprang jag Lidingöloppet för första gången. Hade haft lite otur med hälsmärtor innan, (som sedan visade sig vara plantar farsciit) så ingen träning en månad innan loppet och min målsättning då var att genomföra loppet – att ta mig i mål helt enkelt. I mål kom jag, efter 3 timmar och 27 minuter och 28 sekunder, och en fantastisk löpupplevelse rikare! Kanske berodde det på att jag inte hade några förväntningar på mig själv resultatmässigt, kanske var det att allt var nytt och spännande och jag var ovetande om vad som väntade mig, men loppet var för mig en ren njutning. Jag kände glädje i varje steg. Till saken hör också att jag hade världens bästa support- och hejaklacksteam - mamma, pappa och pojkvän. De for runt och hade det ganska stressigt för att kunna heja på mig på så många ställen som möjligt, erbjuda sportdryck och varmare kläder. De hann säkert vara på sju olika ställen och ropa åt mig. Men pappa konstaterade att det går faktiskt inte om jag springer snabbare, det var på håret som det var nu. 

Inför Lidingöloppet 2011 har jag två olika målsättningar. Tidsmässigt är min målsättning att förbättra mig med 15 minuter, så att gå in på under 3.12. Mitt hemliga mål är att kunna hålla 6min/km fart och gå in på ungefär 3 timmar, men hur det känns när loppet närmar sig får avgöra om jag gör ett försök med det eller inte. Min andra målsättning är att ha lika roligt och att vara lika glad som jag var förra året. Att inte glömma att glädjen när jag springer är viktigare än minuter och sekunder.

Jag och bästa superpepp-Anna hade sneglat på Vertex Fjällmaraton i Vålådalen, men det har nu blivit fulltecknat, så nu behöver vi inte fundera på det längre. Anna hade pratat med en kille som beskrivit det som det jobbigaste han någonsin varit med om, så vi kanske inte ska vara så ledsna att vi inte fick plats.

Meeeen, jag är ju lite sugen på att ha några andra lopp att se fram emot, så i nuläget tänker jag så här:

11 september - Salomon Trail Tour Eskilstuna 10km
      ja, varför inte springa ett lopp i Eskilstuna? Ett perfekt sista tuffa pass inför Lidingöloppet två veckor senare. Har dock inte anmält mig ännu...

24 september – Lidingöloppet 30km

16 oktober – Hässelbyloppet 10km på flack bana (sägs det i alla fall)
-       Här ska jag göra mitt försök på att springa 10km på under 50 min innan året är slut. Anmälde mig i Damer motion 1 - klassen för ladies som har sprungit under 53min i ett lopp de senaste två åren, och nu är redo att slå till på sub50! (Ok, det stod inte riktigt så, men nästan...)

Annan inplanerad löpning börjar redan nästa helg i Abisko tillsammans med bästa superpepp-Anna. Kan bara bli en kanonhelg!


Och sist, med inte varken minst eller kortast, Årets sista långspass den 18e december, upp till 60km!


Det blev lite tomt i augusti, men det är nog bara bra. Jag tänker att det kan vara bra att lämna lite plats för spontana löputflykter och lite mer upplevelselöpning. Det kan vara på sin plats när semestern är slut och vardagen tar vid.

Changes, en Bowie-favorit!