Tillbaka i bloggsfären - check!

Det har blivit dåligt med bloggande på sistone, men man kan ju inte alltid hinna med allt hela tiden. Sanningen är väl den att jag inte har tränat så himla mycket heller. Var faktiskt lika dant förra våren tycker jag det känns som. Vinterträningen går oförskämt bra, men sen när våren och ljuset kommer, blir jag sjuk och det ena efter det andra sätter käppar i hjulet för mig.

Över påsk var jag i Bohuslän och klättrade (rapport och lite bilder kommer i helgen). Började få ont i halsen redan på lördagen, och på måndagen är jag definitivt förkyld och har så varit hela veckan. Inte bra… Det är obehagligt att inte röra på sig när jag har blivit så van vid att få göra det. Nu känns det i alla fall som det inte är någon direkt fara, utan bara lite snuvighet kvar. I morse blev det därför ett litet yoga pass med yoga-Josef. Handen på hjärtat, han är inte min favvo-yoga-intruktör, men är det fredag så är det, och man får hålla till godo med vad studenthälsan bjuder på. Skönt var det att göra någonting i alla fall. Nu kommer jag att behöva, återigen, komma tillbaka till lite balans i tillvaron. Denna vecka har jag fokuserat till hundra procent på jobbet, och när jag ändå inte har kunnat träna har det känts lika bra att passa på. I morgon är det sista april, och jag ska faktiskt unna mig själv en helt ledig dag. Jag tänkte försöka både springa och gymma lite. Och så bara slappa så klart, för det var inte igår.

Hoppas ni får en trevlig helg!

Livet – så vackert och så grymt

I morse skulle jag ut på morgontur. Sprang förbi jobbet en sväng och satte igång lite saker som sedan kunde sköta sig själva medan jag sprang. Innan jag skulle slänga mig ut i det vackra vädret kollade jag mailen. Möts av beskedet att min kollegas barn har dött dagen innan. En liten pojke. Linus. Så liten och skör, född med en sjukdom som ingen överlever. Han blev två och en halv månad gammal. Nu har han två föräldrar med en sorg så stor som hela universum, och en storasyster som förstår att lillebror aldrig kommer tillbaka.

Jag springer. Jag har känslan av att jag springer för livet. Löpning kan vara så mycket, men en morgon som denna är det bara en sak. En plats där jag möter mina tankar. Jag springer upp på åsen. Det är så vackert. Stigen är mjuk och jag har utsikt över fälten, skogen och ån där morgonsolen glimmar i vattnet. Det är stilla. Jag tänker på barnet och på föräldrarna som har förlorat honom. Hur allt är annorlunda för alltid, samtidigt som det är precis som vanligt. Fåglarna sjunger sin oroslösa sång som om ingenting har hänt. Jag fortsätter ner för backen mot ån och låter tårarna rinna längs kinderna. Kanske är det känslan av att allt är så flyktigt som blir så påtaglig. Livet är på riktigt och det händer precis här och nu hela tiden. Jag tänker på hur små vi är och vad lite vi egentligen har makt över. Idag har livet verkligen visat både sin vackraste och grymmaste sida, och det får det att bulta i bröstet.

Ikväll spelade José González på Musikens Hus. Det var en fantastisk upplevelse. Otrolig röst, vackra sånger och fantastiskt framfört tillsammans med The Göteborg String Theory. Jag ska somna med en av sångerna i huvudet, och med tacksamhet över vad bra jag har det.

Nånting är ju så himla mycket bättre!

Så sant, så sant! Efter att ha haft en period med ganska intensiv träning som kom till ett abrupt stopp av tidigare nämnd kräkis, så är det inte annat än att det känns lite mesigt att springa lite långsamma, bekväma och korta pass. När jag inte känner mig laddad för ett backpass eller intervallpass, då kan jag få den ack så felaktiga känslan av att då är det inte värt att träna alls. Wosh vad fel det kan bli. 

Efter måndagsturen hade jag faktiskt träningsvärk i går! Det känns ju kul så klart, men det är också lite av en påminnelse. Jag har haft ett uppehåll ett litet tag nu, och det är bara dumt att förvänta sig att jag ska kunna plocka upp precis där jag lämnade och springa likadant. När jag startade att springa igen i höstas efter att jag hade fått inläggen och var friskförklarad från den plantara farsciiten var jag beredd på att det skulle kännas som att börja om från början. Men inte nu, nu trodde jag i ett naivt ögonblick att det skulle vara som om ingenting hade hänt. Meeen, som jag har konstaterat så många gånger förr – det är bättre att skynda långsamt! I stora drag så tänker jag mig träningen så här: Fram till 7e maj så satsar jag på att bara springa, hellre längre än snabbt, men kort och långsamt går också bra. I morse betydde det att jag sprang 3km i 6min/km tempo. Det var definitivt så mycket bättre än ingenting!

Efter 7e maj kan jag satsa på att bli snabb igen. (Även om jag inte vet om jag någonsin vars snabb, hehe…)

Och mest av allt komma ihåg att det är så tusen gånger bättre att göra någonting än att göra ingenting. Även små steg tar oss framåt   :)

Men du gillar ju att bada!!!

Jo, visst, det gör jag, men gårdagens dopp kom ändå lite oväntat…

För första gången efter vintern var en av stigarna längs nedre delen av ån fri från snö. Detta tänkte jag så klart fira med att ta den vägen på måndagens morgonrunda. Stigen går en ganska lång bit längs ån, och mellan den och en lite större väg som ligger högre upp är en stor åker. En åker som man inte klafsar över hur som helst. Dagen till ära hade jag satt på mig nya springskorna, för jag skulle ju springa på torra fina grusstigar. Trodde jag i alla fall.

Well… Little did I know… När jag har kommit en bit in på stigen, ja så där lagom långt för att det ska kännas som att man kommit för långt för att vända om, inser jag att delar av stigen är täckt med vatten. Det tillhör ju inte direkt ovanligheterna på våren, så jag tänker inte mer på det utan springer utan att slå av på farten käckt vidare genom vattnet. Det som jag dock inte hade räknat med var exakt hur mycket vatten som det faktiskt var som täckte stigen. Hade jag sneglat lite mer åt sidan innan jag stolpade ut i den lilla sjön hade jag insett att det mer eller mindre var ån som var tillräckligt hög för att täcka stigen och delar av åkern… Ganska snabbt har jag vatten upp till knäna och allt stänkande gör att jag är snudd på genomblöt. Nåväl, det var nog inte mer än 100 meter, och jag är ju redan blöt, så ingen ide att vända. Och åkern kommer förmodligen bara innebära flera hundra meter klafsande i lera, och då är ju ett dopp i ån betydligt ner uppfriskande   :)

Jag kan inte annat än skratta åt mig själv, ta ett kort mitt i sjön och ändå känna mig lite tacksam att det bara än en äldre farbror som tittar på och undrar vad jag håller på med...

Och djupare blev det... Skorna klarade sig fint
 - de kom visserligen upp täckta i gammalt gräs,
men det är mycket lättare att ta bort än lera, hehe...

Ja just det, själva turen! Den gick ganska raskt till en början - kände mig som en nyutsläppt kalv - och lite lugnare på mitten och så en liten tempoökning på slutet. Landade på 12km med 6min/km som snittempo.

Och sen blev det bara svart…

Gahhh! Jag håller på att bli galen. Har helt kommit ur mina vanor och rutiner. Har inte blivit många meter sprungna sedan jag blev liggande med vinterkräken, och nästan inget klättrat heller. Veckan efter följdes med megajobb, och veckan som passerat har varit lika dan. Det har varit helt ok att jobba mycket. Det har varit jobbigt, men kul, och helt självvalt. Så klart är det lätt att få en massa gjort när man bara är fokuserad på jobb jobb, men… all work and no play makes me a dull girl! Det går bra ett tag, men i långa loppet ligger nyckeln till lyckan i balansen. Fokus den här veckan kommer därför att ligga på att komma tillbaka in i träningsrutinerna och behålla samma fokus och effektivitet på jobbet! Japp, det låter väl enkelt!

Jag har förberett inför morgondagens löptur med att ladda pulsklockan. När displayen har blivit helt svart, då vet man att det var för länge sedan man tog sig en tur…

Sist med inte minst kommer den utlovande boulderbilden på fabulous finnish Veera! Visst, men bild säger mer än tusen ord, men i det här fallet vill jag ändå lägga till att Veera var grym när hon satte det här problemet! Jag fick svettiga händer bara av att titta på, hehe…

Veera på Indiandans i Lilla Bärsta

Vill du känna på lera, is eller sten?

Eller alla tre?!?!?! Självklart valde jag alla tre! Vilken fin dag! Den började med en nystarttur genom lera och över is, och slutade med vårens första utomhusklättring.

Har haft springuppehåll i två veckor nu. Har känts jättekonstigt att inte springa, men efter så lång tid som två veckor så hade jag nästan vant mig. Så i går morse var det lite av en kamp mellan latmasken och mitt bättre jag som visste att jag skulle ångra mig om jag inte gick ut och sprang, och att jag verkligen skulle tycka om det när jag bara kom ut. Som tur var hade latmasken inte växt till för mycket, och jag kom ut på en liten uppstartsvända i Hågadalen. Det har smält bort jättemycket snö under tiden jag har varit borta, och mestadels gick det fint att springa på stigar eller över lerängar, men sen var det ju de där passagerna med is med ett tunt lager smält vatten på… Livsfarligt. Första passagen var jag lite oförsiktig också och gled som bambi på hal is innan jag lyckades ta mig ner i ett dike. Jo, det är rätt så halt när det bra alternativet är att springa i diket… Nåväl. Benen kändes ganska bra trots uppehåll, men flåset hade lite svårt att komma ingång, men det kommer att ge sig efter några pass tror jag.

Kvällen bjöd på utflykt med fabulous finnish Veera. Boulder i Lilla Bärsta och för mig årets första utomhusklättring! Lite pirrigt i magen och ovant vid årets första möte med sten, men oooo så fint! Jag klättrade ett par lättare problem, och testade på ett par till. Veera klättrade fintfint som vanligt och satte en 7a som hon inte testat tidigare. Fint och spännande problem enligt Veera. Själv var jag nöjd att jag gjorde de två första moven  :)

När det lätta duggregnet blev lite mer än duggregn packade vi ihop, och dagen avslutandes med en sushi på Yukikos. En tisdag i april kan nog inte bli så mycket bättre än så här!

Kommer en bild senare när jag hittat rätt sladd...

Grått, trist och ändå så uppfriskande!

Veckan som gått har varit minst sagt intensiv. Mer om det senare!

Igår var det kusinträff i skärgården, och jag passade på att ta årets första dopp mellan isflaken! Det ska ju tilläggas att vi bastade före och efter, så det krävdes ju ett bad eller två för att få en komplett bastuupplevelse. Dagen var grå och regnig, men vad gjorde väl det när man får grilla i gott sällskap och avsluta med ett dopp i dimman   :)