Första gympasset – check!

När en ny vana ska etableras är det alltid svårast i början. Så det är lika bra att försöka passera början så snabbt som möjligt… Det kändes lite motigt att ta mig iväg i morse, men nu känns det finfint att kunna säga att jag genomfört första gympasset på ganska så länge! Snart kommer jag säkert tycka att det är roligt också  :)

Planen var att köra 20 minuter på cross-trainern och sedan köra lite styrka för mage-rumpa-rygg. Maskinen verkade ignorera att jag ställde in 20 minuter och det blev 30 istället. Efter ett tag kändes det inte kul längre. Då stod det Time Remaining 26mins på displayen… När det kändes som jag hållit ut ett bra tag till var jag nere på 24 minuter. Japp, tiden går fort när man har roligt, eller hur det var. Det positiva är att de här nya maskinerna tydligen visar morgon-TV på displayen, och det går bra att koppla in sin iPod (jag vet! helt otroligt vad allt är modernt nu för tiden), så ska se till att ta med mig musik och lurar nästa gång. Kanske får ladda ner lite radioprogram, för jag vill ju inte spela sönder mina magiska pepp-låtar på en cross-trainer…

Dunderbara Evalena queen of black är ju både en gymfantast och hobby-expert på sneda bäcken och rehabträning, så bad om lite tips. Ett av tipsen var att kika in på www.styrkeprogrammet.se där det finns hur många övningar som helst beskrivna, och det finns ett litet videoklipp som visar hur man ska göra. Jag satsar på soft start och körde de flesta övningarna med pilatesboll, bosuboll (tror jag det heter, det som ser ut som toppen av en boll) eller bara på mattan. Blev lite många övningar, så ska rationalisera bort några till nästa pass på fredag!

En magisk maskin…

Ja, för det är det den är. Kroppen. Å vad jag har tagit den för given. Varje gång något händer tänker jag att så fort allt blir som vanligt igen kommer jag att vara tacksam över min fungerande kropp varje dag. Men det går snabbt att glömma. Och det går snabbt att vänja sig vid att kunna stiga upp ur sängen varje morgon och springa iväg vart jag vill, att komma tillbaka till att förvänta sig att kroppen ska hänga med på allt jag hittar på, utan att den för den sakens skull knappt ens får ett tack. Alltså, det är inte jättesynd om den eller så, men jag skulle absolut kunna visa min kropp lite mer omtänksamhet och uppskattning.

Det är ungefär fyra veckor kvar till Lidingöloppet. Det är förmodligen dumt att bygga upp så mycket förväntningar kring några timmar av ens liv, men nu blev det lite så… Igår bestämde jag mig i alla fall för att det jag gör från och med nu ska vara igenomtänkt på ett sätt som ökar mina chanser att kunna 1. springa loppet, och 2. springa loppet smärtfritt. Eller, inte smärtfritt så klart, men skadefritt kanske är mer korrekt. Eller fritt från ond smärta, skadande smärta.

Beslut nummer ett var att det inte blir något Hälsolopp i dag. Känns lite trist så klart, men mest för att jag saknar att springa. Löplust-Louise är fortfarande sjuk, så hon kommer inte heller att springa, så att hänga henne i hälarna hade inte funkat i alla fall   ;)

Beslut nummer två är att jag måste lägga om träningen om det här ska fungera. Jag är inte helt säker på hur ännu dock… För att inte förlora för mycket kondition tänker jag mig att jag får köra nån slags kombination av cross-trainer och spinning som borde vara ganska snällt mot höfter, fötter och knän. Och för att få det hela (kroppen alltså) att hålla ihop i längden kommer jag också att behöva köra lite mer funktionell styrka. Det är inget som jag tycker är superkul direkt, men det tyckte jag ju inte om löpning för några år sedan heller. 

Det är aldrig för sent för en kovändning!

Complete body make over

If it ain’t broke, don’t fix it, eller i det här fallet if it is broke, try to fix it…

Det tar en väldans tid att genomföra hundramilaservicen på kroppen, men på måndag kväll ska det var klart! Hittills har jag hunnit med uppmjukningspromenader, massage, yoga, totalrenoveringar av fötter, träff med en ergonom från företagshälsovården och idag ett besök hos naprapaten. Det var låsningar i höftbenet eller bäckenbenet eller vad det nu kan heta, jag kommer inte ihåg. Behandlingen slutade med att hon strök på lite liniment på nedre delen av ryggen. Det var onekligen dagens BAD, för under cykelturen tillbaka till jobbet fick jag brännande smärta på huden där linimentet var. Efter ett par timmar kändes det bättre och allt var frid och fröjd igen, men så kom det tillbaka när jag skulle cykla iväg till tåget. Uppenbarligen framkallades det hela av kraftiga svettningar… Nu ska jag inte svettas mer innan jag är framme i Göteborg och kan försöka att få bort resterna av linimentet och sedan aldrig göra samma misstag igen. Hur som helst, jätteskönt att bli av med låsningarna, och nu gäller det bara att ta det varsamt så att allt stannar på plats! Jag fick tips om att det skulle hjälpa att stärka upp mage och rygg, och i ärlighetens namn har det ju blivit ganska dåligt med sån träning över sommaren, så kanske inte så konstigt att saker hamnade lite snett…

Kanske blir en kort och försiktig springtur i helgen, jag har i alla fall springgrejerna med mig. Brukar ju annars passa på att köra backpass i Göteborg eftersom det faktiskt finns en massa backar, men känns inte riktigt som läge för det ännu. På måndag har jag en massagetid igen, och efter det ska allt vara bra, för då har jag gjort hela cykeln av complete body make over!

Fredagsfestligt på tåg - latte, sushi och internet!

Att göra det rätta

Ingen löpning vare sig idag eller igår. Det har blivit morgonpromenader i stället. I går gjorde det ingen större skillnad, för jag har alltid ett återhämtningspass inplanerat dagen efter långpass. Långsam löpning eller promenad samma sträcka, ja det är ju snudd på samma sak. I dag däremot var det tempopass på schemat, så i morse förde jag en inre diskussion med mig själv om jag skulle följa schemat eller inte, och om jag tog en promenad istället, var det för att det var det förnuftiga att göra eller var det för att jag var en latmask? Och en latmask vill jag ju inte vara… Lat eller ej, efter moget övervägande blev det morgonpromenad, och jag tror att det var det enda rätta. Kroppen mår mycket bättre efter gårdagens morgonpromenad, efter-jobbet-massage av säte och ben, som följdes av efter-massage-yoga, men det är fortfarande nåt knas, för vänsterbenet domnar bort lite då och då. Ska försöka boka en tid hos naprapaten. Tror ändå att det är dags för en ”tusenmilaservice” (vad är motsvarande för löpare? hundramilaservice?) för springkroppen, så tar en total översyn när jag ändå håller på!

Dagens tips: Kvinnan vars kokbok jag har nämnt tidigare tar nog i lite väl i prissättningen av sina produkter – nu har jag blivit tipsad om Råvarubutiken som hade betydligt billigare Camu camu.

Ack, min arma kropp

Hela förra veckan kände jag av rumpan och baksida lår, men jag intalade mig själv att det var lite träningsvärk som var resultatet av finfin träning, trots att det egentligen inte kändes som träningsvärk utan mer som generellt ömmande muskler. I lördags var det vilodag, men det fortsatte att kännas lite knackigt. Nåväl, igår var det planerat socialt långpass tillsammans med bland andra Löplust-Louise och Trötta mamman-Wanja. Kalle som jag träffat tidigare dök också upp till denna söndagstur. Klockan två var det samling vid Norsborgs T-bane-station, och vi var 17 glada löpare som såg fram emot turen. Efter att Roger som var initiativtagare blivit tvungen att kasta in handduken pga krasslighet, var det tre personer i gänget som kände till banstäckningen, och de var inte de långsammaste i gruppen! Vi drog iväg direkt i ett hyfsat tempo. Jag som är van med minst tre kilometer uppvärmning i 7min/km-fart tog kön (som man så fint säger för att beskriva att man ligger sist…) tillsammans med Wanja. Ganska snabbt blev det dock klart att det var fler som tyckte att tempot var lite högt, och vi delade upp oss i två grupper där Louise fick bli vägvisare för oss i den lite lugnare gruppen. Tanken var att springa från Norsborg till Liljeholmen, med en fikapaus på café Lyran i Bredäng.

Jag tror faktiskt aldrig jag varit i Norsborg tidigare, och känner egentligen inte till några av områdena söder om stan speciellt väl, så det var kul bara att springa i nya omgivningar. Dessutom var sträckningen som vi sprang superfin! Mjuka stigar som slingrade sig längs vattnet, mestadels i lagom skugga från träden. Efter så där en 15km började jag känna mig fikasugen, men då var det heller inte långt kvar till Lyran! Louise, som känner till området betydligt bättre än jag, brukar passa på att berätta lite saker om omgivningarna, och även idag fick jag lära mig nåt nytt! Jo, att uttrycket att vara på lyran kommer härifrån, då dess gäster då det begav sig tog sig både ett och flera glas, och då de kom hem något över förfriskade svarade de att de varit på lyran!  

Men, redan nån kilometer innan fikastoppet händer det som jag var orolig för skulle hända – det säger knak i min häl och mitt i ett steg hugger det till och gör… ja, ont så in i vassen kan vi kalla det. Det håller sig kvar några steg till innan det börjar ge med sig lite eftersom, men resten av turen får jag var betydligt mer försiktig än jag brukar med hur jag sätter ner högerfoten. Egentligen tänker jag att det nog inte är så farligt, för på nåt sätt var det som om hela min kropp var lite off igår. Kände av baksida lår och rumpan hela tiden vi sprang, och vid fika stoppet börjar höftböjarna också att gnälla, och hela jag hinner bli ganska stel under pausen. När vi når Liljeholmen efter 23km känner jag av hela kroppen rejält, och tyckte faktiskt att det var ganska skönt att stanna. Det blev extra mycket stretch, och sedan ett varmt bad för att mjuka upp alla stela delar.

Framme vid Liljeholmen - Mammor som imponerar!

Kroppen till trots var det en fantastiskt fin dag! Kul att träffa både nya och gamla bekanta (ja, alla som jag har träffat minst en gång tidigare räknas till den här gruppen). Dagar som igår känns möjligheten att pressa tider och springa riktigt långt väldigt långt borta, men som Lars Winnerbäck sjunger den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp. Och i morgon är en ny dag...

En massa matmums!

Jag gillar att laga mat, äta mat, bli bjuden på mat, planera mat, handla till mat… Mmm mat…

Jag måste börja med att helt skamlöst göra reklam för min nya kokbok, Salig blandning av Renée Voltaire. Och ja, jag vet att jag har nämnt den förut, men den är så himla bra att jag redan nu kan lova att den kommer att bli omnämnd många fler gånger! Hittills har helgen verkligen gått i matens tecken – igår kväll åkte jag hem till numera söderbönan Sofia och bjöd på vegetariska kålknyten och sedan nya favvosmoothien Lingonlove, och idag har jag testat ytterligare två nya grejer från boken och bjudit världens bästa föräldrar på!

Vegetariska kålknyten kan nog beskrivas ungefär som kåldolmar utan kött och med en twist. Fyllningen består av ingefära, vitlök, chili, morötter, zucchini, hasselnötter, tamari (japansk soja), rött ris och dadlar. Under tiden det tog för riset att koka hann jag förbereda allt annat inklusive att förvälla kålbladen. Sen var det bara att fylla bladen med röran, smula på lite fetaost och sedan in i ugnen en liten stund. Fantastiskt gott och perfekt att göra mycket så att det blir över till lunchlådor! Bjöd på Lingonlove-smoothien till efterätt, men måste säga att den var mycket godare när alla ingredienserna var riktigt kalla och några frysta. Nu hade allt hunnit att bli varmt, och det var ok, men inte alls lika gott och fräscht som när den var riktigt kall.

Idag har jag för första gången gjort allt i en tacomiddag från scratch. Gjorde grymt goda tacoskal! Busenkelt faktiskt. Kände mig lite lost där ett tag, för jag hade ju ingen aning om vad jag höll på med egentligen, men det blev bra och framför allt så himla gott! Trixet var att böja skalen innan de hade stelnat, men nu när jag har gjort det en gång kommer jag ha bättre koll på att få till böjen innan det är för sent! Gjorde röra med kalkonfärs som också blev väldigt god, och så de vanliga tillbehören att fylla med. Min första tacomiddag som faktiskt kändes genomnyttig!

 

Till efterätt hade jag planerat att göra en smoothie som hette Camu Colada med ananas och en massa yummy stuff… Och så saker som jag inte ens visste vad det var, och sen inte kunde hitta på affären… Så det blev lite av en variant, men som blev supergod i alla fall! Hade i ananas och banan som jag hade preppat innan och fryst så att smoothien skulle bli riktigt kall. Sen hade jag i dadlar, myntablad, kokosolja och lite flytande honung. Och vatten. Det som jag inte fick tag på var Camu camu och Mesquite. Det fanns inte på Ica trots att de verkligen har en massa specialsaker, så jag var lite förvånad. Men nu har jag varit inne på Renée Voltaires hemsida och insett att priset för 125g Camu camu var 349kr, så det kan ju varit därför det inte fanns… Kundunderlaget borde vara minst sagt begränsat. Priset till trots kan jag inte riktigt sluta att vara nyfiken på vad det nu är för någon slags superfood som skulle vara så värdefull, men jag får väl önska mig den i julklapp    :)    Eller det enklaste kanske är att jag mailar Renée direkt, berättar hur mycket reklam jag gör för hennes bok och förslår en burk Camu camu som tack. Vad tror ni om det...?

Koll på pulsen

Det har blivit mycket siffror den senaste tiden, och det har med att göra att jag nog har varit ganska fokuserad på siffror – att hålla ett visst tempo, att tänka på minuter och sekunder. Och det här inlägget fortsätter definitivt på det temat... På schemat hade jag skrivit att jag under dagens tempodel skulle hålla 5.00min/km i tre km, men efter all denna fokus på att hålla ett visst tempo bestämde jag mig för att ändra upplägget helt, och istället byggde jag ett pulsbaserat pass i Garmin som såg ut så här:

uppvärmning 20min – puls inte över 164

tempo 20 min – puls 166-175

lugnt 5 min  - puls 150-160

5 repetitioner

            acceleration 8 sek – så snabbt jag bara kan

            lugnt 1min

nervarvning 10 min

Jag har tänkt tidigare på att jag skulle behöva öva mig på att orka hålla hög puls under längre perioder, och det är klart att försöker jag att hålla högre tempo följer ju pulsen med, men generellt sett när jag fokuserar på tempo blir det ändå ganska ojämnt och ryckigt. För mycket tempofokus gör mig dessutom mer stressad, 'springer för långsamt eller för snabbt?', vilket säkert bidrar till ännu mer ojämnt tempo. Som avslutning tänkte jag att det kan vara skönt att få testa på lite hur snabbt jag kan springa, om jag bara tokspringer alltså, så la in 5 stycken accelerationer på slutet.

Passet var superroligt! Det kändes mycket bättre att springa på puls, som jag höll kring 170. Kändes som flytet var bättre, och inte så ryckligt som det brukar bli. De första tio minuterna låg den strax under 170, och de sista tio lite över. Tempot är inte så högt som jag skulle vilja, men här känner jag att det är tålamod som gäller och att bygga från grunden och ta det gradvis. Jag tror att det skulle vara jättebra för mig att springa minst ett sånt här pass i veckan, men jag ska ta mig en titt på schemat och se hur jag kan pussla ihop det. Jag vill ju inte behöva ta bort något annat…

Accelerationerna var kul som 17, men jag insåg efter jag sprungit den första att jag hade hållit andan. Hehe, och tänk att många människor tror att andningen är automatisk… Fem stycken accelerationer kan jag ju poppa in i nästan vilket pass som helst, så ska testa det lite mer. 8 sekunder var lite i underkant, kanske blir 15 eller så nästa gång… Sen funderar jag på om det kanske hade varit bättre att lägga dem innan tempodelen, eller innan intervallerna om det är ett intervallpass. Kanske kan hjälpa till att väcka upp kroppen ordentligt efter uppvärmningen, samtidigt som det inte är meningen att det är det här som ska ta energin… Blir till att testa!

Fräsch efter passet? Knappast. Fick ta bilden utan blixt, för den fick
det att se ut som jag höll på att drunkna i min egen svett...

På väg hem   :-)     Men inte till slottet längre...

Slottsliv – inte så lätt som det låter

I går efter lunch åkte jag ut till Rånäs slott för ett eftermiddag/förmiddagsmöte med jobbet. Schemat var späckat, och när det äntligen var dags för middag var jag lite för trött för att helt följa min tanke att inte dricka något vin. I morse var det nämligen tänkt att jag skulle springa korta intervaller igen, och då vill jag ju vara pigg och fräsh! Men. Precis. När vi får menyn uppläst, och vilka viner som kommer att serveras till, så är frestelsen för stor. Vinet till huvudrätten hade dessutom serverats på nobelmiddagen, så det var mer eller mindre en plikt att smaka... Jag smuttar bara på vinerna, men min kropp verkar inte ha noterat att jag knappt fick i mig något… Morgonens pass blev till total pannkaka. Det har inte ens gått fem minuter i luuugnt tempo när min puls är över 170 och det känns som om hjärtat håller på att hoppa ur bröstkorgen. Jaha. När det inte känns bättre efter tjugo minuter bestämmer jag mig för att skippa intervallerna, ta ett kort och lugnt pass, se till att få en god natts sömn och sedan satsa på morgondagens tempopass. Det är ju faktiskt inget att göra. Bara att släppa det och se framåt. Känns surt så klart, men det är ingen poäng att försöka köra på med en kropp som inte vill. Dessutom är det lika bra att träna på att inte hålla sig kvar vid trista känslor utan släppa det och gå vidare och se varje dag som en chans till nystart. Och i morgon har jag en ny chans att ge järnet! Men innan jag går och lägger mig ska jag ladda med en Lingonluv!!!

Men slut med tråkigheter, på framgångssidan så fixade Louise sitt mål med sub50 på milen i går när iForm-loppet gick av stapeln! Och det kan ni läsa om här! 

Jodå, det vankar omkring gäss utanför slottet.
Lägg märke till att flocken också består av ett par vita punkar-gäss...

Dubbeltrubbel

Det är lätt att vara ambitiös när själva planeringen av passen görs. Den är lite av en annan sak att sedan genomföra alla dessa pass. I slutänden blir det ju aldrig så heller att jag gör allt som står på schemat, för det är ofrånkomligt att verkligheten händer runt omkring mig och då får ju faktiskt träningsschemat anpassa sig efter den…

I går morse stod det kombinerat intervall- och backpass på schemat. 4x1000m, och sedan 5x backen upp till Sten Sture monumentet. Eh, jaha… Hur tänkte jag…? Fast sen kommer jag ihåg exakt hur jag tänkte. Det kändes svårt att få plats med en massa intervall- och tempopass och sedan hitta plats för backpass också, så lösningen blev en kombo. Jag tänkte att jag nöjer mig med 4 stycken tusingar mot att jag får in lite backe också, och så tänkte jag att backdelen kunde gå hur långsamt som helst, bara jag genomförde den. Som tur var kom jag ihåg hur jag hade tänkt precis när jag var redo att strunta i backdelen. Puh, det var nära ögat att jag missade lite träningsvärk där!

Jag har ganska lång startstrecka, så jag sprang knappt 4km uppvärmning innan jag satte igång med intervallerna. 1000m-intervaller är svårt. Inte bara för att det är jobbigt, men jag tycker att det är svårt att hålla ett jämt tempo. De gånger jag sneglade på klockan låg tempot på allt mellan 4:05-5:10min/km. Ganska stor skillnad. Snittet slutade på 4:38min/km. Passet kändes bra, och framför allt var det bra att jag kände mig helt slutkörd efteråt. Då måste det ju ge nåt! När det känns jobbigt brukar jag försöka fokusera på nåt annat, som var jag tittar, hållningen eller andningen. Bara nåt för att ta bort fokus från att jag är trött. Jag försökte producera en känsla av att jag flöt fram, och talade om för mig själv att det kommer att kännas lätt att springa under hösten - jag kommer klara sub50 på milen och Lidingöloppet kommer att vara 30km flow upp och ner för backar. Moahahaha, jag kan ju alltid drömma… Men det sägs ju att tankens kraft är stor. Hur stor återstår att se.

Är det arton grader varmt…?

…eller är det arton grader kallt…?

I morse började hösten. Trodde jag i alla fall… Bara för att det var mulet fick jag för mig att det var arton grader kallt, och förra veckans pustande i tjugo grader var helt bortglömda. Med dubbla tröjor gav jag mig ut för att springa 7km distanspass.

Om jag inte har tänkt ut nåt speciellt innan, brukar jag tänka att distanspass främst är för att få kilometer i benen, och jag fokuserar inte alls på tempot. Men den senaste tiden har jag tänkt på att jag faktiskt springer onödigt långsamt och blir lite för bekväm av mig. Så i morse tänkte jag att jag skulle försöka att hålla något högre tempo, men utan att jag skulle bli ordentligt trött som om det hade varit ett tempopass. Normalt ökar jag tempot lite smått under passet, om det inte är långpass som har en tendens att gå långsammare och långsammare… När jag kikade på klockan på mitten höll jag mig runt 5.35-tempo på platten. Snittet för passet landade på 5.45min/km! Det kanske inte låter så imponerande, men ser jag tillbaka på tidigare pass tillhör det verkligen ovanligheterna att jag håller mig under 6min/km under distanspassen, så lite smygnöjd är jag i alla fall, även om det fortfarande känns långt till att hålla sub 5min/km-tempo i en hel mil…

Kände redan idag att jag ville se fram emot helgen, så mailade Louise och hörde om hon hade lust med ett gemensamt långpass, och vips var jag inbjuden till att springa 25km längs röda tunnelbanelinjen på söndag! Ser verkligen fram emot att komma igång med långpassen igen och försöka att hålla lite tempo där med!

Dagens tips är en föreläsning med Caballo Blanco från boken Born to Run. Läs mer här!

Dags att vända blad

Det är söndag. Sista söndagen i semestern. Vad hände? Sommaren började ju precis, och ledigheten skulle ju vara i fyra långa veckor – hur kan det redan vara dags att börja jobba igen???

Från den ljusa sidan så välkomnar jag alla tillfällen som kan ses som nystart eller omstart, och på sätt och vis kan det ju vara skönt att komma in i de vanliga rutinerna igen – gå upp i tid på morgonen, äta gröt till frukost och faktiskt följa träningsschemat.

Även om sommaren verkligen har varit matens tid på alla sätt och vis, med massor av god mat i gott sällskap, så kände jag att det var på sin plats att bättra på inspirationen inför hösten när jag bara äter och lagar själv, och producerar matlådor på löpande band. Innan vi for till Norrbotten fick jag en ny kokbok i present av Patrik, Renée Voltaires Salig blandning. Efter att ha läst igenom alla recept si så där fem gånger tyckte jag att det var dags att testa nåt på riktigt, så ikväll blev det en smoothie Lingonlove. Utlåtandet? Jepp, I’m in luuuv with Lingonlove! Frysta lingon, blötlagda gojibär, fryst banan, dadlar, kokosolja och vatten. Skulle ha varit myntablad i också, men jag kände inte för att betala massa pengar för en sorglig kvist på Hemköp, så det blev utan. Det gjorde absolut ingenting, det var så himla gott ändå!

Så enkelt, så gott. En liten power boost inför morgondagen.

Löpningshypen – en paradox?

Jag läste Björn Wimans krönika i DN från gårdagen, och så började jag tänka lite…

Jag är förbluffad över hypen som nu råder med löpning. Något så enkelt, så totalt nördigt för tio år sedan, och nu så otroligt rätt. Alla vill springa, och alla vill prata om löpning. Men jag måste erkänna – någonting med det hela stör mig lite grann. Varför kan man fråga sig. Jag älskar att springa, jag tycker om att springa tillsammans med andra. Då är det väl bara kul att alla springer som aldrig förr och att det borde vara lätt som en plätt att hitta någon att springa med? Jo, men absolut, det är ju inte det! Men jag tänker lite så här…

Egentligen är det inte så konstigt att löpning är otroligt populärt just nu. Som alltid kommer det en motreaktion till det som var mest hypat tidigare, och nu är kanske gemene man less på spinning, pump up, flex-it, eller vad det nu heter. Det som på nåt vis ändå gnager lite är motsättningarna i de två största tendenserna inom löpningen idag som jag ser det. Den första är den naturliga löpningen, eller vad vi nu ska kallad den. Löpningen som det var i begynnelsen. Trenden med barfotalöpning och tesen om att Nike har både förstört våra fötter, vår naturliga relation till löpning och vårt förhållande till oss själva som människor, som Björn Wiman är inne på i sin krönika. Boken Born to Run är utnämnd till barfotalöparnas bibel, och hyllas av nästan alla och diskuteras på var och varannan träningsblogg. I slutet av boken ges svaret på frågan om Caballo Blanco vill ha sitt ultralopp sponsrat, med allt vad det innebär. Till slut svarar han No, running should be free man. Det här är för mig en av nyckelmeningarna i boken och kanske det slutgiltiga budskapet, att löpningen för de här människorna handlar om att uppleva känslan av frihet. Något som varje individ ska ha kontroll över och inte behöva få inskränkt av andra.

Den andra tendensen inom löpningen idag, är en ökad kommersialisering av löpningen. Aldrig förr har löparna genererat så mycket pengar till de som är tillräckigt snabba i vändningarna. Och visst är vi villiga att betala, för nya skor, strumpor och tights som ska få oss att springa snabbare och återhämta oss bättre, för elektronik, specialglasögon och träningsprogram som du kunde titta på och följa helt gratis får vi nu betala för. Och inte minst alla nya all-inclusive-paket inför olika lopp, där du får träna i grupp för en penning. Jovisst, jag förstår både att det här är en perfekt sysselsättning för löpare som avslutat sin elitsatsning och att den här verksamheten fyller ett behov, för det är ju uppenbarligen väldigt populärt, och också jag har nya skor, kompressionsstrumpor och pulsklocka, men någonstans tycker jag att det är intressant att de största tendenserna inom löpningen idag i mångt och mycket är varandras motsatser. Den ursprungliga, avskalade löpningen möter hi-tech utrustning och färdigförpackade träningsupplägg. Vi hyllar Born to Run samtidigt som vi drar iväg till nästa schemalagda löppass med våra nyinköpta grejer. En av de största fördelarna med löpning är ju just att du behöver bara det du har på dig, sen kan du springa hur som helst, var som helst. Det är det som är friheten med löpningen, och samtidigt som vi hyllar det, så är det inte det vi gör.

Men när allt kommer omkring kanske det inte är så konstigt ändå. Människor är komplexa och det finns inget som säger att det inte är så att båda dessa fenomen talar till olika sidor hos oss. Och att löpningen har blivit en folkrörelse är ju enbart positivt, för genom löpningen mår vi bra och blir genomsyrade med glädje. Och där finns det inga paradoxer.

1300 meter Norrland

I onsdags morse ankom vi till Norrbotten för att hälsa på svärföräldrarna. Några timmar senare hade vi hunnit med att lägga nät, leta efter åkerbär, och ta upp näten igen. Inga bär hittade vi, det är alldeles för torrt för att vara ett bärår, men nio fina abborrar fick komma upp och bli mat! På eftermiddagen tar jag en springtur. Det blev dryga 8km distanspass. Jag tycker att jag har väntat tills det blivit lite svalare, men det är fortfarande 25 grader, och jag svettas och när det känns som jag har fått uppe tempot lite säger Garmin 6min/km…   :(   Terrängen är betydligt mer krävande än jag är van vid, och jag intalar mig själv att det var därför det gick lite långsamt…

Igår var egentligen långpass på schemat, men det ena efter det andra kom i vägen och det fick bli en omkastning av långpasset och vilodagen. I förmiddags kom jag i alla fall iväg på ett av mina favvopass här uppe – ungefär 20km totalt, bestående av 10km skogsstig, 5km uppförsbacke och 5km nedförsbacke! Första fem blir lite uppvärmning i skogen bort till slalombacken där det slingrar sig en bilväg upp till toppen av backen. Det är ganska precis 1km hela vägen upp. Det är inte speciellt brant, men det blir ändå bra träning med den här långa, sega backen. Jag springer den 5 gånger upp och ner, och sedan springer jag tillbaka i lite högre hastighet än de första fem kilometrarna. Totalt 1300 meter stigning. Jag måste, trots allt, vara lite bättre tränad än förra året, eller så är jag bara mer medveten om vad jag klarar av, för nu tog det 7:30min upp för backen varje vända, jämfört med 9-9:30minuter förra året. Jag bestämmer mig för att det beror på att jag är bättre tränad. Javisst, så måste det vara!

Det är verkligen ett bra pass. Det känns som det är bra träning och så är det verkligen rogivande. Inte för att det är speciellt vackert att springa upp och ner längs en grusväg, det är inte ens fin utsikt högst upp, men jag tror turen talar till ensamvargen i mig som njuter av att springa omkring för mig själv i obygden. Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att ha sällskap när jag springer, men dagar som den här kan jag innerligt njuta av att allt är stilla och jag är helt själv på en grusväg omgiven av taniga tallar. Japp, sån är jag  :)

Kanske världens bästa idé…?

Jo, jag glömde ju helt bort när jag planerade hösten att jag hade lite smått funderat på en maratondebut! Dessutom föll det sig så lämpligt att min vän underbara Emma som bor i San Sebastian i Spanien lovat pastaladdning och supportteam på plats om jag kom och gjorde min debut där! Världens bästa idé kanske var att överdriva, men absolut en av årets bästa   :)  

San Sebastian har ett maraton i november, och en slumpmässig websida säger att temperaturen då ligger mellan 5-14°C, finfint för mig som inte gillar att springa i värme! Som ett Kinderägg, tre önskningar i en, springa, träffa Emma och en helg i Spanien – inte illa!

Nu är allt bokat och klart – flygbiljetter och anmälan till loppet! Ska bli superkul, spännande och säkert lite nervöst när det närmar sig.

Anmälde mig i gruppen som planerar att springa på 4h30min, men egentligen har jag inga andra mål just nu än att genomföra loppet och ha roligt. Vi får se om det blir några mer specifika tidsmål längre fram. Till och börja med ska jag vara glad att jag hittade så billiga flygbiljetter - tjoho!

Som att springa i en dröm…

…och inte som i på moln, utan snarare som i sirap…

Har varit hemma ett par dagar nu för att tvätta, packa om och ta det lite lugnt innan nästa utflykt. På vägen hem från Norge där vi varit senaste veckan passade jag på att börja skissa på ett nytt träningsschema. Att planera och organisera är ju lite av en hobby jag har, och jag tycker att det är nästan lika roligt att planera saker som att sedan göra dem…

I morse var det dags för intervallpass, det första på hur länge sedan som helst, och benen kändes helt stumma när jag började springa. Jag tänkte lite för mig själv att det kanske var lite för tidigt för intervaller. Det kändes inte som om kroppen var redo. Meeen, sen kom jag på att om jag ska vänta med att göra saker tills det att jag verkligen kände mig redo, så skulle det inte bli speciellt mycket gjort över huvud taget faktiskt. Bättre att bara sätta igång, och så blir jag redo!

Det var ett bra tag sedan jag sprang längs ån, och det är ju ingen spännande sträcka direkt, men bra till intervallpass då det är platt och rakt. Hittade en passage som låg nästan helt i skugga och efter 25 minuters uppvärmning satte jag igång. Planen var 400-metersintervaller med 45 sekunders vila, åtta stycken. Det var tydligt att mina ben helt har glömt bort hur det går till att försöka springa på, och första tre intervallerna kändes otroligt sega. Fjärde intervallen bestämde jag mig för att le hela tiden hur segt och jobbigt det än kändes, och där började det släppa. Pulsen var hög som 17, men det är ju i och för sig inte så ovanligt. Fick brottas lite med mig själv på slutet att genomföra alla åtta, det dök plötsligt upp väldigt många lämpliga ursäkter till varför det räckte med sex eller sju stycken istället för åtta som jag tänkt.

Passet får definitivt godkänt som första kvalitetspass på hur länge sedan som helst, men det var också en nyttig påminnelse om att för att bli snabb måste jag träna på att springa snabbt. Och oavsett hur många människor som kan springa milen på under 50 minuter, så kommer jag att behöva mata på med en hel del kvalitetsträning för att jag ska kunna göra det. Och det är ju jag och ingen annan som antingen gör det eller inte gör det.

Jag satsar definitivt på att faktiskt nå målet   :)

Glömde att ta med kameran, så ni får en bild från igår
och ett av mina andra intressen - mat    :)